Har Öland lossnat?

Vattenfall undersöker just nu möjligheterna att placera ut en vindkraftpark i sundet runt Öland. Under en av deras flygande undersökningar i helikopter av området upptäcktes det att öns västra sida håller på att lossna! Det hela upptäcktes tydligen nu i veckan. Risk finns att hela ön börjar driva iväg nu när isen släppt helt.

Ölands södra udde

Undersökningar påbörjades direkt och man har med hjälp av flygplan nu kontrollerat hela Öland från luften och bekräftar det som vattenfalls ingenjörer såg. Man säger att noggrannare undersökningar behöver göras.Man behöver nu ner under vattnet för att inspektera ön underifrån för att se hur långt ön har flyttat sig. Varför ön har börjat släppa tror man beror på den tidiga vintern. Den började nästan två månader än tidigare och isen har därför blivit extra tjock med många lager på varann som har legat och "skavt" mot ön och på så vis skapat en erosion, som i sin tur gjort att ön har släppt.

Fartyget Ice Beam är ett så kallat Survey-fartyg med möjlighet att fotografera och undersöka havsbottnar. Det är för tillfället ute på uppdrag vid Midsjöbankarna för analys av ett området där fler vindkraftverk skall sättas upp. Ombord finns forskare med den senaste tekniken för att mäta och analysera datan. Det är två sorters "lag" ombord. Ett som tar hand om själva mätningarna. Det andra laget analyserar den data som tas in. På så vis kan allt vidarebefodras snabbare till rätt instanser.

Själva forskningsfartyget är också alldeles utmärkt för uppdraget, då det är litet och kan ta sig väldigt nära öns olika sidor. De ska börja med att undersöka erosionen. Forskarna menar att vi kan vakna upp en morgon och upptäcka att vi driver i väg om ingenting snabbt görs för att åtgärda detta.

1 april

När Öland skulle vattnas itu

Under andra världskriget tänkte man mycket på hur man skulle försvara ön. Som jag tidigare berättat så fanns en minränna ute vid Gräsgård-hållet. Men det har funnits fler försvarsstrategier på ön men denna plan var mest  bara bisarr. .Planen gick ut på att man skulle dränka stora delar av ön, för att på så vis hindra till exempel en landsstigning av fienden.Under stort hemlighetsmakeri satte en kapten i ett ingenjörskompani igång sin briljanta plan som skulle stoppa eventuella fiender som landstigit vid Ölands norra udde

Upphovsmännen till denna väldigt galna idé var två personer vid namn Nils Hallström (Major) och 

Raul Thörnblad (Kapten) Det hela var en god idé, på andra ställen i världen hade knepet med vatten som effektivt försvar använts länge, men inte i Sverige.

Det berättas om en solig och varm dag då projektet skulle verkställas. De 50-tal vattenpumpar som användes jobbade förgäves: Den torra jorden sög åt sig allt vatten och solens varma strålar hjälpte än mer till att förånga vattnet som sprutades ut ur pumparna. Och ju längre som projektet fortskred, desto osäkra blev man om det verkligen var en så lyckad idé. Thörnblad blir samtidigt blir lämnad kvar som eget ansvarig för det hela, då Hallström förflyttas till andra uppdrag. Snart får då högre uppsatta militärer reda på vad Thörnblad gör på Öland och blir hårt pressad om att lägga ned hela projektet. Thörnblad blev ställd inför krigsrätt, då man menade att han slösat med försvarets pengar. Han frikänns dock.

Senare har man räknat ut att det skulle ha tagit hela 36 år att vattenfylla området.
.

Föralinjen klassas i dag som fornlämning. Vill du läsa mer? Klicka på pdf-länken nedan.

Svt har sänt ett program om det hela. Du kan kolla in det nedan. Mycket nöje :=)

Öland under vatten.pdf

Dagen då ölänningarna trodde kriget hade kommit till ön - del 2

Läs första delen av historien

När Sandön äntligen hunnit fram så började arbetet med att leta efter överlevande.
Hon hade ett djupgående som tillät att ta sig fram över minorna. Runt omkring de hade de brinnande olja. Röken måste gjort det svårare för de att se.

Det låg tyska besättningsmän överallt i vattnet och kämpade för livet. Sandön hade bara en liten mängd smärtstillande morfin ombord. Man tillkallade sjukvårdspersonal som åkte ut med båt till olycksplatsen för att ta hand om alla de som plockades upp ur vattnet.Man körde de svårast skadade till Kalmar lasarett.
Omedldelbart sattes militärbevakning in i området och inga obehöriga fick besöka platsen.
Uppskattningsvis miste 150 personer livet den sommardagen.

Historien tystades snabbt ned vilket snabbt ledde till missförstånd och falska anklagelser. Det beslutades att minrännan skulle plockas bort innan isen la sig för vintern. I samband med denna röjning inträffade ännu en olycka där en av minsveparna gick på minorna. Där gick 10 man ner i djupet tillsammans med den båten.

Det finns i dag en minnessten vid stranden i Össby som minner om dagen då ms Tannenberg och de övriga gick sitt tragiska öde till mötes.

Dagen då ölänningarna trodde kriget hade kommit till ön - del 1

Vi befinner oss utanför Ölands östra sida.

Vi är inne i andra världskrigets andra år. Trots att Sverige håller sig neutralt i kriget så skapas ändå ett försvar utanför Gräsgård av den svenska marinen.  Tyska transporter på svensk vatten tillåts passera om de går under handelsflagg.

Det är den 9 juli 1941 och det är strålande eftermiddagssol.

Ölänningar som sitter och dricker sitt eftermiddagskaffe hör plötsligt en väldig explosion. Cyklar och annat faller omkull av den häftiga tryckvågen. Den högljudda smällen som hördes över Öland denna krigssommar fick många som hörde att tro att ön invaderades.

Det var inte riktigt så. Vad som hade inträffat var en av de värsta fartygskatastrofer i svenska vatten.

  

Denna dag var det minsveparen Sandön som hade uppdraget att bevaka minfältet och hjälpa fartyg genom passagen.

 Allt bar lugnt och de hade precis ankrat upp för att spara på bränsle.

 Så får Sandön får syn på att fartygen Ms Tannenberg

och Ms Preussen  - är på väg mot det minerade området.

Dessa två fartyg har denna dag tillsammans skött transporter av finska soldater. Hemresan väljer de att gå den mer skyddade svenska kusten. Även fartyget Hansestadt Danzig följer med. Dessa fartyg gör 15 knop, vilket är mer än vad Sandön klarar med full maskin. Besättningen på Sandön försöker desperat meddela Ms Tannenberg genom att blåsa signalen "gira babord", samtidigt som man åker efter de. Signalen uppfattades dock inte av konvojen. som fortsätter rakt mot minorna. Sandön försöker då med signalflaggor, men de uppfattas inte heller. Nervositeten ökar för besättningen på Sandön då man ser det hela men inte kan göra nåt. Till slut lyckas man dock att få iväg ett muntligt meddelande.

Kryssaren Tannenberg hade en amiral som högsta befäl men han uppfattade inte som en skarp varning utan mer som en bluff och fortsatte färden rakt in i minfältet. De övriga två fartygen hann inte gira undan utan fortsatte också de rakt in i fältet. Ombord på Danzig fanns också en krutdurk som detonerade och  avlöste ännu en kraftig smäll! Alla fartygen fattade eld där de låg skadade.

Tjock olja började flyta ut och spred sig över vattnet likt en svart sörja.

På  Tannenbergs brygga stog den tyska amiralen och bevittnade förödelsen. Han hörde människors skrik och såg sorgset all rök som spred sig efter vindarna. Hans fartyg var på väg ner mot havets botten. Han ansåg att hela ansvaret vilade på hans axlar.Han tog av sig amiralshatten och slängde den i havet. Därefter tog han sin tjänstepistol ur hölstret och satte den mot tinningen. Han tryckte av och följde sitt fartyg ner  i djupet.

Ölandsvals - dikt av Nils Ferlin

På Solens och Vindarnas ö,
i lä för en brusande sjö
där måsarna fiska
och vågorna viska,
där möttes vi två
i en grön berså.
Ska redan jag vinka adjö
till dej och till Öarnas ö!

Du gråter väl inte min hjärtevän,
när du vet att jag strax är tillbaka igen!

Re´n i maj
min kavaj
ska jag tvätta så fin
som man kan det med terpentin
Handklaver tar jag ner
och små visor av Taube
en garderob!

För det finns inte något som fäster alls
och går upp mot en liten semestervals
i ljummande fläkter från glittrande sjö
på Solens och Vindarnas ö.

Till solens och Vindarnas ö,
där hagtornet blänker som snö,
kring stigar och alvar,
och kossor och kalvar,
dit far jag igen
till min hjärtevän!
Må gärna vi glida åstad
mot höst och mot fallande blad,
ty hösten och vintern förgår så lätt
och sen köper jag genast en tågbiljett!
Re´n i maj...

Här ska tranan firas!

 På Öland, Kalmar, i Blekinge och i väst-Sverige firas i dag Tranan. Igår kväll hängde de öländska barnen upp en strumpa vid sängen och i morse var den full av godis! Från den snälla tranan :=)

 Vissa källor anger att denna tradition funnits sedan 1500-talet. På sin resa norrut så har alltså  tranan landat hos de alla för att lämna godiset. 

Tranan kommer till våra trakter när det börjar bli ljusare kväller och förr fanns talesättet att tranan bär ljus i säng. Trandagen räknades även som den första sommardagen. Då skulle skorna av och barnen skulle springa barfota utomhus. 

Samtidigt som barnen smaskar på godiset så förbereder vi vuxna våffelsmeten. För i dag är det ju också den kända våffeldagen!

 

 

Djuren som håller landskapet öppet sätter skräck i mig!

Din rädsla kanske är det här :

Eller kanske det här?

   


Min är utan tvekan det här:

 

Det kanske låter konstigt att jag som ölänning har svårt för dessa djur som så fridfullt kan ses ströva omkring, småätandes gräs och fisa ut metangaser.  Varje morgon vid frukostborden förmedlas en nästintill fridfull bild, via Arlas mjölkpaket, om dessa djurs förträfflighet.
 
Men för mig är dessa idisslande kreatur allt annat än harmoniska. Låt mig berätta om en händelse för många år sen:

Jag blir väckt av ett prasslande ljud. Allt runt om mig får en blå nyans eftersom vårt 4-manstält har just denna nyans. En stor skugga avtecknar sig mot tältduken. Tältets ena sida trycks in av en stor mule samtidigt som ett, i mina öron, stort frustande hörs. Jag sätter mig spikrakt upp i sovsäcken! "-Vakna, Christian! Fredrik!" Det är kor här!" Mina vänner och jag kryper ut ut tältet och möts av en hel flock kor som nyfiket undersöker våra campingattiraljer.
Jag har redan nu en känsla av lätt rädsla blandad med förvirring efter ett sådant abrupt vaknade. Det är inte varje dag man vaknar på detta vis ute i skogen.
I ett försök att få bort flocken från våra saker, så sätter vi igång med något som närmast kan liknas vid indianernas regndans: Vi står och viftar och skriker och springer runt. Allt i ett försök att skrämma bort kossorna. Det hela får dock ett annat resultat än det tänkta: Korna, med tillhörande kalvar, blir arga på oss och i mina ögon blir vi nu attackerade av dessa djur: En hel flock kor på flera hundratals kilo kommer nu emot oss på ett närmast galopperande vis! Vi tre killar börjar springa som om det gällde livet, med korna tätt efter.
Vi sprang för fullt. In bland de mest trånga ställen vi kunde hitta där i skogen i Runsbäck. Vi hoppade över ett gyttjigt dike. Givetvis fastnade jag med ena skon däri. Men det brydde jag mig inte om! Skon fick vara kvar i dyn, medan jag sprang mot en mer trygg plats.

När vi senare sitter i tryggt förvar i en av mina vänners hus så kommer jag på skon. Eftersom jag fortfarande känner mig något skärrad, ber jag de gå tillbaka till diket för att se om skon finns kvar. Men de vågar inte. -"Nej nej! Vi vill ju inte irritera kossorna igen..." Det hela slutade med att vi helt enkelt ringde bonden som ägde korna och bad honom följa med oss ut i skogen, så att vi kände oss trygga då vi hämtade skor och den kvarlämnade campingutrustningen. Mina vänner lät mig förstås inte glömma denna händelse på många år. De kunde göra sig lustiga och frågade ibland om jag minns då jag var tvungen att kalla in förstärkning mot kossorna. Att de själva inte vågade göra nån insats för att hämta våra saker, pratade de förstås aldrig om.
Nu kan man skratta åt det och ha det som ett kul minne. Men sen dess har jag dock svårt för lösa kossor.




Visa större karta