Ölands rikskända mordbrännare

Lågorna sprakar och gör sitt bästa för att räcka upp till februarihimlens alla stjärnor som glittrar ner på alvaret.
Året är 1957 och två ladugårdar i Alby på sydöstra Öland brinner för fullt.

Röken kunde säkert ses på långt håll och fick folk att bli nyfikna. Detta var början på en rad bränder som härjade Öland under det året och nästa.

Det är klart att oron måste krypit på allt mer för öborna som bodde omkring i byarna på den tiden: ”Undrar när det börjar brinna hos oss?”

Och som alltid på en liten ort så började snart rykten att florera: "Det är Göran Johansson som tänt på.” Det är han Göran i Hagby".

Den lilla byn där Göran bodde blev en smärre turistattraktion och bränderna blev riksbekanta. Mordbrandsbyn blev snabbt ett epitet. Bokstavligt talat tusentals bilister stannade utanför det johanssonska hemmet för att fotografera. Varje dag. Det uppskattades dock inte i längden av byborna som helt sonika plockade ner vägskyltarna till Hagby i ett försök att få ett stopp på vallfärdningen till byn. Men platsen hade blivit så omtalad i folkmun och i massmedias rapportering om ”en av Ölands mest ogästvänliga och mörka platser". Man hittade dit utan vägskyltars hjälp.



Det har berättats om ölänningarnas frustration, ilska och rädsla för vad Göran kunde hitta på. Det gav sig uttryck i att de försökte dränka honom i gödselbrunnen.

Men kunde det ligga sanning i byskvallret trots allt? Trots att det även började brinna i Görans egna hem? Misstankarna mot honom var starka. Utredarna trodde sig veta att den branden hade startat med hjälp av ett stearinljus under en säng.

Den 9 oktober 1958 greps Göran Johansson av polis. Bara dagar senare häktas han av häradsrätten i Borgholm. Det blev början på en gigantisk stor polisutredning som pågick långt in i juli 1959. Över 200 vittnen förhördes.

Den 24 augusti dömdes han till fem års straffarbete. Han förklarades skyldig till alla bränder utom två. I domen ingick straff också för växelförfalskningar som han erkänt. Bränderna förnekade han dock ihärdigt. ”-Åklagaren säger att jag är farlig för den allmänna säkerheten och det är ju tråkigt att höra.” ”-För min del anser jag att åklagare Wiberg är farlig för mig och min familjs säkerhet”, var hans slutord där. Domen överklagades och strax före jul 1959 förklarade hovrätten honom frikänd. Men bland de ölänningar som var med under den tiden, fanns det dock de som inte höll med hovrätten...
Fallet ansågs som unikt i svensk kriminalhistoria. Det skrevs två böcker om fallet redan innan domen hade avkunnats.