Ölandskillen - den ofrivillige virrpannan

Jag har sedan länge kapitulerat! Varför dölja nåt som är så uppenbart: Jag är ganska virrig av mig!! Jag kan inte längre hålla räkningen på hur ofta jag fått irra runt och leta reda på mina nycklar exempelvis. Antalet gånger jag tvingats göra det måste vara oerhört stort. Som i förmiddags till exempel. Jag skulle åka till affären men hittade inte nycklarna. Jag som alltid brukar hänga de på kroken på hatthyllan, just för att jag vet att jag annars tappar bort de! Jag har alltid detta i åtanke när jag lämnar de ifrån mig, men sen faller de ändå i glömska. Det är som om de får egna ben. Och allt bara för att driva mig till fullständigt vansinne! :=)
Så fort jag varit iväg någonstans och glömt något hos en vän så brukar denne bara le lite försiktigt, då jag återvänder för att hämta grejen. Han eller hon visste ju av erfarenhet att jag skulle komma att glömma nåt.

Ni är många som försökt att underlätta för mig i min virrighet genom att exempelvis ge mig nyckelknippor som går att fästa i bältet, så de inte ska trilla ur fickorna. Jag själv har letat efter någonting att fästa i nyckelknippan som kan tjuta eller pipa om man visslar eller klappar händerna, för att underlätta i mitt sökande av de små nyckel-rackarna. Så du förstår säkert min känsla av total lycka då jag nyss upptäckte att Teknikmagasinet faktiskt saluför just en sådan mackapär! Den ska pipa och blinka när man visslar.Men till mitt stora förtret så reagerar den lilla gynnaren på alla andra sorters ljud än just mina visslingar! Den irriterar mig oerhört! Så nu har jag hängt av den på en krok på hatthyllan. Allt i hopp om att också den ska få ben och försvinna för mig. 
Har istället skaffat mig Polisens nyckelbricka. I händelse av att jag tappar nycklarna så ska polisen kunna hitta dess förvirrade ägare.
 Att jag är glömsk ska på inga villkor förväxlas med någon form av ointresse från min sida. Att jag lätt glömmer bort vad jag bestämt och ofta känner osäkerhet för vad och när saker ska ske, saker som jag varit med och beslutat, är helt och håller mitt eget ansvar :=) 
Mina vänner nickar säkert igenkännande när jag berättar detta. De har alla egna upplevelser av min personlighet :=)

Jag har dessutom ett imponerande dåligt lokalsinne. Detta har jag dock lyckats övervinna med teknikens hjälp. Via mobilens inbyggda GPS kan jag nu hitta vägen dit jag ska. Bara jag nu kunde minnas vad vägen hette! 

Vänskapens (o)brutbara band

Genom erfarenheter utvecklas man. Upplevelser och händelser gör oss till människor med olika personligheter och uppfattningar.
Jag vill nu berätta om en händelse som blivit ett starkt minne.
När det hände spelar ingen roll.
Vart det hände spelar än mindre roll.
Men jag lärde mig så oerhört mycket om mig själv.

Trygghet har för mig alltid varit att ha personer runt omkring mig som förstår  mig och som finns där för mig. I alla lägen. Oavsett vad.
Naturen har också givit mig stor känsla av trygghet. Att känna stora träd och granar som omsluter mig. Skyddar mig. Känsla av frihet. Jag trodde mig funnit allt det där. Jag hade blivit vän med en hel del nya människor långt borta från mitt hem. De hade förmågan att verkligen låta mig känna mig välkommen  så fort jag kom och hälsade på. Det fanns inga frågor om vad som hänt mig, varför min kropp var som den var, inga jobbiga blickar som följde mig. Jag visste bara att jag funnit en plats där jag kände ett stort lugn. Genom deras vänlighet men, kanske framför allt genom deras genuina uppriktighet att vilja lära känna mig för den jag är, blev de  människor jag kom att sakna och längta till så fort jag inte var där. Därför kändes det jobbigt när det tog slut.

Dagen hade varit innehållsrik som vanligt. Full av skratt och mycket snack. Jag hade lagt mig och hade sovit en stund när jag vaknade av höga röster och fnittriga skratt.
När jag tagit mig ut i köket så möter jag en av mina vänner. Påverkad. Hög som ett höghus, tänker jag.
Ditt äckel. Vad fan ger dig rätten att fly och gömma dig för verkligheten!?? Dig som jag givit så mycket förtroende!
Mina ögon avslöjade nog mina tankar, för när han såg mig så blev han osäker.
Min kropp reagerade genom att hela jag började skaka av ilska.
Det enda jag fick ur mig var: -Jaså, det var det du skulle göra.
Jag vände mig med ens om och rullade ut i hallen för att ta på mig mina ytterkläder. Jag måste ut! Bort! 
Min vän hade följt efter mig ut i hallen. Med en blick som jag då tolkade som skam, frågade han mig vart jag skulle. -Bort. UT! ,svarade jag.
Ilskan jag kände inombords just då hade fått mina händer att skaka än mer. Jag klarade inte av att klä på mig kläderna. Min vän hjälpte mig. Knöt mina skor .Hjälpte mig på med jackan. Innan jag gick ut.så räckte han mig en ficklampa. "-Här, ta den. Du måste synas i mörkret. Vill inte att det ska hända dig nåt!", sa han.
-Jaså, bryr du dig?, svarade jag.

När jag kommit ut så satt jag och försökte andas. Samla tankarna.
Jag var så frustrerad att jag skrek rätt ut. Satt och stirrade ut i tomma intet i vad som tycktes en evighet.
Hela tiden skakade kroppen. Varför måste du göra så mot dig själv? Jag fattar inte, var det enda jag minns att jag tänkte om min vän.

När jag till sist öppnade dörren och kom in i huset igen, så mötte jag min vän som frågade om jag ville prata.
Trots att jag inte ville det då så kom den ena frågan efter den andra: Varför? hur ofta? Vilka?
Fick höra att han inte ville berätta. Det kunde ju vara folk jag träffat och lärt känna.
Men det spelade ingen roll. Jag lyssnade ändå inte på svaren direkt.  Jag var helt slut. Gick och la mig istället.

Jag kände det faktiskt som ett förtroende var brutet. Vänskapen borta. Så enkelt.
Men de har ju funnnits där för mig! Borde inte jag finnas där för de ändå? Jag vill själv bli förlåten om jag gör ett misstag.. Tänk på allt som jag fått uppleva med de!
Trots alla dessa tankar så kunde jag aldrig släppa känslan av att faktiskt inte riktigt lita på de mer. Det fanns ett uns av misstänksamhet. Ja jag vet! Jag är så blåögd. Det var sånt ni håller på med.
Allt annat var som bortblåst! All vänlighet från de betydde längre ingenting.


Några dagar gick.Kände att jag var tvungen att berätta. Få prata med nån om hur jag kände. En tjejkompis kom på besök. När vi satt och drack kaffe så berättade jag. Hon lyssnade och lät mig prata. Det var ju trots allt hennes vänner jag pratade om också.



Ytterliggare nån dag gick. Mina vänner märkte att jag inte lita på de. Och det var sant. Jag gjorde inte det, trots att jag gjorde försök. Vi diskuterade det ibland. Folk runtomkring försökte få mig att se till hur personerna var. Inte till vad det gör. Och visst, jag är inte total renlevnadsmänniska jag heller Ja visst, jag är som alla andra, dricker alkohol ibland, men jag tycker inte det går att jämföra. Jag ville verkligen försöka förstå just varför.

En dag när min vän varit ute och jobbat så kommer han plötsligt in och säger: Jag måste åka i väg ett tag.
-Vart ska du?
-Ah, jag måste i väg.
Mhm tänkte jag, visst.  Jag vet nog fan vad vad det är du ska göra. Sant eller falskt. Men så reagerade jag.
Min tjejkompis som dagarna innan suttit och lyssnat på mig var också med. Då hon hörde det så sa hon: Jag stannar här med dig.
Han åkte i väg och lämnade oss 2 kvar.
Allt jag då sa till henne var: Nu är det nog. Han hade ju sagt att han flyttat hit för att komma ifrån allt sånt
Jag ville inte vara där mer. Nu sticker jag hem.
Inga som helst tankar på allt bra och fint jag fått och upplevt. Allt det ni betytt för mig.

Fick hjälp att packa min väska. Medan jag ordnade med flygbiljetter hem så ordnade hon med boende åt mig på hotell. Jag klädde på mig och tillsammans så väntade vi på skjuts till hotellet.
Vi var uppe hela natten. Jag pratade. Hon pratade. Jag frågade och hon svarade. Jag vet att säkert satte henne i en knepig situation. Jag undrade och sa en massa saker om mina vänner. Men det var ju faktiskt även hennes vänner jag pratade om! Men att hon valde att stå vid min sida då betyder så oerhört mycket.
Kände det som att jag då inte hade nån annan som förstod.

Nästa morgon tog hon och jag farväl av varandra på flygplatsen. Tiden har gått. Livet rullat vidare. Skänker de alla en tanke då och då. Hoppas av hela mig att livet funkar för de!
Men jag har inte åkt tillbaks dit. Inte ens för att hälsa på henne. Men vi håller kontakt. Pratar då och då med varann, såsom vänner och bekanta gör när de bor långt i från varann.
Jag hoppas verkligen att hon förstår vad hennes handlingar betydde för mig den gången. 
 Hoppas vi ses igen min vän!
  

Tekniken - din följeslagare i vardagen

Är det med stolthet i blicken du överräcker handscannnern till kassörskan efter att du använt Ica:s självscanningssystem? Lämnar du sedan affären och känner segerns ljuva sötma? Yes, jag klarade av att scanna mina varor alldeles själv! Det var inte så farligt som jag trodde.
Eller känner du skräck inför ord som Internetbanken och elektronisk faktura? Självklart skulle du inte erkänna att du känner så när du träffar andra människor. Nej, då är det bättre att skydda sig bakom ord som "Vart är samhället på väg om man kan göra allt på datorn och aldrig behöver möta en levande människa mer? 
 Eller är du den som ivrigt öppnar upp den nyinköpta grejen, men direkt lägger undan manualen utan att ens öppna den? Det här är inget svårt. Känns det som ett stort nederlag när du senare inser att du faktiskt behöver läsa den?

Jag vet att ni alla finns, jag har representanter från er alla i min egen vän-krets. Själv anser jag mig tillhöra den senast nämnda gruppen. Jag har alltid varit tekniskt intresserad. Det är inte så att jag känner behov av att ha de senaste prylarna. Inte heller de dyraste grejorna, men jag har lätt att anamma den senaste tekniken.
Jag använder med glädje mitt mobila bredband för att surfa på nätet och jag använder både Facebook och denna blogg för kontakt med människor. Jag ser helt enkelt tekniken som ett hjälpmedel i många avseenden. Jag tycker det är roligt och jag ser det som att jag får tillfälle att träffa  människor som jag säkert aldrig annars skulle få tillfälle att lära känna. Jag anser att jag sparar en hel del pengar genom att använda Internetbanken för att betala mina räkningar, då jag slipper att rulla in på banken och få betala 50 kr extra  / betalad avi. Dessutom får jag bättre översikt över min ekonomi genom att jag via nätet direkt ser överföringar och transaktioner.

För dig som lider av teknik-fobi kan nog samhällets tekniska utveckling ses som en organism som växer sig större och breder ut sig mer och mer på alla fronter. Visst du har rätt, tekniken har sin baksida. Vi har väll alla någon gång fått höra att "vi har just nu tekniska problem och ber dig därför återkomma..."
Och tänk om ditt batteri i telefonen tar slut just som du ska visa upp din sms-biljett för tågvärden! :=)

Samhället har sakta låtit sig invaggas i en ibland falsk trygghetskänsla allt eftersom ny teknik har introducerats. Men den har också givit oss nya möjligheter att arbeta och träffas, oberoende av om vi befinner på helt skilda håll.
Och mobilsamtalet som din granne på bussen sitter och har just nu... visst är tanken svindlande att just det samtalet flyger runt som små osynliga radiovågor kring dig?

Jag vill avslutningsvis ge ett tröstande ord till dig som känner att du tillhör den grupp människor som känner sig osäker på all den nya tekniken:

Känn dig stolt nästa gång Windows Vista talar om för dig att ett allvarligt fel av typen 389 har uppstått. Du har ju undvikit 388 andra möjliga sätt att krascha din dator på!

Nåt att fundera på...

Jag har en vän som är några år äldre än mig. Jag betraktar vår vänskap som väldigt stark. Trots att vi är ganska olika i ålder så har nog livet gett oss  likadana, eller åtminstånde ganska så lika pusselbitar. Livspusslet har vi nog sedan lagt på helt olika sett. Han har lyckats lägga pusslet på ett sätt som i grunden säkert är det som de flesta av oss eftersträvar; han har ett vackert hem som innehåller möbler och saker som han trivs med. Han har en underbar dotter. Så fort han ser henne så skiner han verkligen upp och ansiktet avslöjar både stolthet och kärlek. Det är underbart att se! Hon går i skolan och när man frågar henne så svarar hon att hon tycker det är skoj. Om inte annat för alla vänner hon fått sen hon började i skolan.:) Det känns roligt för mig att ha fått följa henne i livet.
Jag har inga egna barn och jag känner att jag heller inte inte är redo att skaffa några. Men jag förstår den stolthet som hörs i min väns röst när han pratar om sin dotter.

Vi brukar ofta sitta och diskutera. Stort och smått i livet. Han har sagt till mig att jag minsann också kan känna glädje i livet. Jag har möjlighet att planera mitt liv  lite mer fritt eftersom jag faktiskt inte har någon annan än mig själv att ta ansvar för.  Han sa vidare: "Visst, jag har ett jobb som jag trivs med, ett hus att bo i, en dotter jag älskar och jag tjänar så bra så jag kan spara undan pengar varje månad."
"-Men jag har också ansvar för att min dotter mår bra. I huset och i livet. Att hon känner trygghet att våga bli självständig".

Samhället är uppbyggd på en heteronormativitet, vilket delvis just innebär mamma, pappa, barn. Och visst, det är en trygghet att ha skaffat partner och barn om man nu vill det. Men vilket ansvar egentligen! Och inte bara det! Man ska väl villkorslöst älska sitt barn också! Eller??

När det kommer just till familjen så accepterar vi så mycket mer i fråga om beteenden och åsikter än vad vi gör av våra vänner. Men vart står det egentligen skrivet att vi måste älska våra föräldrar? Och vart står att föräldrarna måste älska oss barn?? Tänk en stund på det, innan du fortsätter läsa vidare...

Allt en förälder egentligen vill är ju att uppfostra självständiga individer. Om man lyckas med det, så blir ens barn fulla av egna värderingar och åsikter. Visst, vi har det där med det sociala arvet och så vidare, men en hel del av sina värderingar får man ju av de erfarenheter som man samlar på sig under livet. Och samhället står ju i ständig utveckling. Så den verklighet som mina föräldrar växte upp i får vi väl trots allt hoppas inte överensstämmer med min generations verklighet. För vi vill väl att samhället ständigt ska utvecklas och ta intryck och lärdom av det nya som kommer?

Dagen som ändrade mig

Jag går i korridoren på sjukhusets avdelning för ortopedi. Många tankar i huvudet nu. Tankar som påverkar kroppen. Ger mig en pirrande lycka av glädje i magen - för äntligen är dagen här. Dagen som också oroar mig. Jag ska göra min operation i ett sista försök att bli bättre. Jag vet att detta är min sista chans. Enda sen jag var bara några år gammal så har jag opererats med jämna mellanrum. När jag var liten gick jag på tå. Hade svårt att få ner foten. Hade ont i fötterna. Nu, efter så många operationer, så var planen att jag skulle genomgå mitt livs största, men förhoppningsvis sista stora operation. Jag tittade ner på högerfoten och minns att jag sa högt: Nu när jag vaknar nästa gång och står upp, så kommer jag för första gången i mitt liv kunna se dig peka rakt fram.

När jag gått varvet runt i  korridoren och närmade mig min patientsal, så möts jag av en sköterska som med ett leende sa: Ja du, idag händer det. Är du säker på att du vill?
"-Ja". svarade jag med ett nervöst leende. Hon räckte fram en hög med piller i olika färger som jag svalde. Gick sedan in och la mig. Lät huvudet vila tungt mot kudden. Tankarna for runt och runt. Efter en stund så började även rummet att fara runt. Det var medicinen som började verka :=)

Jag låg i sängen som snabbt rullades genom korridorerna på väg mot operationssalarna. Jag kände hur huden knottrades på mina armar, när jag låg där i sängen iklädd sjukhuspyjamas.
Effekten av de lugnande tabletterna gjorde färden något snurrigt. Jag låg och stirrade upp i taket och såg lysrör efter lysrör fladdra förbi.
Tankarna var många. Alla de läkare som förberett min operation, hur de undersökt, petat på mig, pratat om och med mig.  "Allt skulle gå bra."
Lukten inne på operationssalen sitter för evigt som ett minne hos mig. Lukten av desinfektionsmedel och mediciner. På med syrgasmaken. en sköterska böjer sig fram och säger: "Känns det bra?"
Allt jag kan svara nu när jag nu är innesluten i min egen lilla värld är : "mmm".
-"Sov gott", säger hon och jag ser henne sätta in sprutan i kanylen som jag redan har i handen.. En varm hand läggs på min panna. Mina ögon fladdrar, försöker vara vaken en sekund till!! Men snart sover jag och läkarna börjar sitt arbete.

Långt, långt borta i min värld hör jag ett ljud som irriterar mig mer och mer. *piip*piip*piip*
Pulsmätare och annat som är kopplat på min kropp.
Jag slår sakta upp ögonen. Känner först ingenting. Sedan börjar smärtan vandra från underbenet upp genom hela kroppen. Pupillerna möts av ett kraftigt ljus som slår till utan förvarning.
_"Jag måste...!, säger jag och sekunden senare så mår jag illa. En sköterska kommer fram. Hjälper och frågar hur jag mår. Hon frågar om jag vill ha saft att dricka. Jag måste ha lyckats svara, för någon minut senare kommer hon fram med ett glas saft med ett vitt sugrör i.
Sekunden efter så sover jag i någon orolig minut.Vaknar på nytt, känner illamåendet sprida sig i kroppen.
".Men det är det värt, tänker jag. Nu kommer jag bli "normal".
Normal ja, vad nu det är...


Operationen gick bra, fick jag veta dagen efter, då läkarna gick ronden. Det kändes inte så. Jag hade fått underbenet och lårbenet avsågat. Senor och muskler flyttade. Trots att jag antagligen var hög som ett höghus så minns jag ännu smärtan. Och även de blå elefanterna som besökte mig då och då inne i salen  Jo, jag minns så tydligt dessa elefanter. De besökte mig. Där. I min lilla bubbla skapad av morfin, tiparol och panodil.


När jag blev utskriven så fick jag låna en rullstol. Den skulle bli min följeslagare det året som nu skulle komma att innehålla rehablitering, många sjukhusbesök och träning och åter träning. Jag kunde inte vänta på att få börja leva mitt aktiva liv med promenader utan risk för att ta snarben på mig själv! Tänk vilken känsla det skulle bli!!
Den första tiden fick jag inte stödja på benet alls, eftersom benet ju faktiskt var avbrutet på flera ställen. Den rullstol jag fick med mig hem var av klumpig sjukhus-modell.
Men snart fick jag en modernare, lättare och smidigare stol av märket Panthera.
Den rullstolen följer med mig än i dag.

"En dag i livet innan magplasket"

Båda fötterna på startpallen. Vickar på höger fots tår. Sen vänster fots. Känner pallens räfflade mönster under mina fotsulor. Full fokus. "Bli ensam med dina tankar, utestäng allt annat än startsignalen"
Signalen bryter tystnaden i simhallen och så snabbt som möjligt reagerar benen med att skjuta ifrån pallen. Ner i bassängen. Formar kroppen så jag ska kunna bryta vattenytan med så litet plask som möjligt.
Känner vattnet pressa mot mig. "Börja jobba MED vattnet, utnyttja kraften maximalt" "Glöm inte andas.
Stora armtag, trötta inte ut dig, orka alla 50 meter"
Så! In i kaklet! Fan, inte först denna gången heller, men heller inte sist. Det var högerfotens fel. Den hänger inte riktigt med, gör att jag inte riktigt är i linje. Det är med viss ironi jag tänker på det som läkarna alltid berättat för mig: Med så små cp-skador som dina så är det jättebra med bassängträning, att röra på dig. Och visst, med hjälp av vatten har jag försökt att bli bättre, både bättre på min tävlingssimning, men kanske framför allt försöker jag få min kropp att må bättre. I vattnet känner man inte av spända muskler och leder. Träning i vatten blir mer effektiv träning. Och jag var duktig i vattnet.
En del operationer har det blivit genom åren. Allt för att förbättra och stabilisera. Det har blivit mitt liv. In på operation med jämna mellanrum.

Året var då 2001. Jag  har fått besked om att jag ska som tredje patient i Sverige få genomgå en helt ny operation! Äntligen kanske slutet syns. Jag kommer orka mer, ha mindre ont.
En annan anledning till mitt beslut att faktiskt genomgå denna mycket avancerade och då helt nya operation, var för att få slut på all den skit jag genomled. I skolan brukade mina klasskamrater vänta på mig i matsalen. Det såg säkert ganska ostadigt ut när jag lyfte min välfyllda matbricka och började min vandring mot närmsta lediga bord.
"-Nämen, hej Jimmy, vad roligt att se dig". Dunken i ryggen hade även denna gång sin avsedda effekt. Kroppen tappade balansen,  föll framåt, samtidigt som brickan med välfylld tallrik, bestick och glaset med mjölk började flyga genom luften. Sekunden senare landade allt i en oaptitlig sörja på golvet.

-"Men ojojoj, hur gick det här då?`, ´frågade en av lärarna som kommit ut ur personalmatsalen och böjde sig ner för att hjälpa mig upp. "Kom ska jag hjälpa."
Min klasskompis satt förstås redan vid sitt bord, för att ivrigt beskåda resultatet av sin handling. Denna gång i matsalen alltså.
Egentligen ville jag bara skrika: "Varför var du inte här för en halv minut sen? Varför är ni inte medvetna om vad som händer??! Men som vanlig så var det enda ord jag fick fram: "Tack"

Ett nygammalt fenomen på nätet

Klang och jubel!
 Nu är tiden mogen att återinföra min närvaro på nätet. Samma namn och samma innehåll: En sammelsurium av tankar och idéer, åsikter och känslor. Det var ju ett tag sen sist. Mycket har hänt sen jag visade min skrivarglädje i form av en blogg. När jag tänker tillbaka på den tiden då Ölandskillen senast existerade, så får jag ett närmast fånigt leende på läpparna av minnen. Då hade jag inlägg om hur Ölandsbron förbereddes med fler filer för smidigare och snabbare trafikrytm. Bloggen var med andra ord aktiv på den tiden när man, oavsett vägförhållanden, enbart fick köra 70 km/h över bron. Då berättade jag också bland annat om hur jag, säkert tillsammans med många andra, for omkring i bostaden i jakt på den perfekta platsen för våra nyinköpta tv-antenner. Det var då vi fick lära oss nya ord som marksänd tv, Boxer, rundspolade antenner, etc. Helt plötsligt skulle den största delen av Sveriges befolkning behöva 2 fjärrkontroller för att kunna se Smålandsnytt kl 19.15: En till tvn och en till våra nya digitaltv-mottagare. :)  Och jag minns hur jag svor över grannens 15-årige son som med sin moped störde ut bilden totalt, mitt under Sopranos.

Ja som sagt, det var då det, en tid då folk precis börjat använda ord som Facebook och SVTPlay. 

Nu är nya tider, jag bär på nya erfarenheter och upplevelser som jag vill dela med mig av.