Nåt att fundera på...

Jag har en vän som är några år äldre än mig. Jag betraktar vår vänskap som väldigt stark. Trots att vi är ganska olika i ålder så har nog livet gett oss  likadana, eller åtminstånde ganska så lika pusselbitar. Livspusslet har vi nog sedan lagt på helt olika sett. Han har lyckats lägga pusslet på ett sätt som i grunden säkert är det som de flesta av oss eftersträvar; han har ett vackert hem som innehåller möbler och saker som han trivs med. Han har en underbar dotter. Så fort han ser henne så skiner han verkligen upp och ansiktet avslöjar både stolthet och kärlek. Det är underbart att se! Hon går i skolan och när man frågar henne så svarar hon att hon tycker det är skoj. Om inte annat för alla vänner hon fått sen hon började i skolan.:) Det känns roligt för mig att ha fått följa henne i livet.
Jag har inga egna barn och jag känner att jag heller inte inte är redo att skaffa några. Men jag förstår den stolthet som hörs i min väns röst när han pratar om sin dotter.

Vi brukar ofta sitta och diskutera. Stort och smått i livet. Han har sagt till mig att jag minsann också kan känna glädje i livet. Jag har möjlighet att planera mitt liv  lite mer fritt eftersom jag faktiskt inte har någon annan än mig själv att ta ansvar för.  Han sa vidare: "Visst, jag har ett jobb som jag trivs med, ett hus att bo i, en dotter jag älskar och jag tjänar så bra så jag kan spara undan pengar varje månad."
"-Men jag har också ansvar för att min dotter mår bra. I huset och i livet. Att hon känner trygghet att våga bli självständig".

Samhället är uppbyggd på en heteronormativitet, vilket delvis just innebär mamma, pappa, barn. Och visst, det är en trygghet att ha skaffat partner och barn om man nu vill det. Men vilket ansvar egentligen! Och inte bara det! Man ska väl villkorslöst älska sitt barn också! Eller??

När det kommer just till familjen så accepterar vi så mycket mer i fråga om beteenden och åsikter än vad vi gör av våra vänner. Men vart står det egentligen skrivet att vi måste älska våra föräldrar? Och vart står att föräldrarna måste älska oss barn?? Tänk en stund på det, innan du fortsätter läsa vidare...

Allt en förälder egentligen vill är ju att uppfostra självständiga individer. Om man lyckas med det, så blir ens barn fulla av egna värderingar och åsikter. Visst, vi har det där med det sociala arvet och så vidare, men en hel del av sina värderingar får man ju av de erfarenheter som man samlar på sig under livet. Och samhället står ju i ständig utveckling. Så den verklighet som mina föräldrar växte upp i får vi väl trots allt hoppas inte överensstämmer med min generations verklighet. För vi vill väl att samhället ständigt ska utvecklas och ta intryck och lärdom av det nya som kommer?