Vänskapens (o)brutbara band

Genom erfarenheter utvecklas man. Upplevelser och händelser gör oss till människor med olika personligheter och uppfattningar.
Jag vill nu berätta om en händelse som blivit ett starkt minne.
När det hände spelar ingen roll.
Vart det hände spelar än mindre roll.
Men jag lärde mig så oerhört mycket om mig själv.

Trygghet har för mig alltid varit att ha personer runt omkring mig som förstår  mig och som finns där för mig. I alla lägen. Oavsett vad.
Naturen har också givit mig stor känsla av trygghet. Att känna stora träd och granar som omsluter mig. Skyddar mig. Känsla av frihet. Jag trodde mig funnit allt det där. Jag hade blivit vän med en hel del nya människor långt borta från mitt hem. De hade förmågan att verkligen låta mig känna mig välkommen  så fort jag kom och hälsade på. Det fanns inga frågor om vad som hänt mig, varför min kropp var som den var, inga jobbiga blickar som följde mig. Jag visste bara att jag funnit en plats där jag kände ett stort lugn. Genom deras vänlighet men, kanske framför allt genom deras genuina uppriktighet att vilja lära känna mig för den jag är, blev de  människor jag kom att sakna och längta till så fort jag inte var där. Därför kändes det jobbigt när det tog slut.

Dagen hade varit innehållsrik som vanligt. Full av skratt och mycket snack. Jag hade lagt mig och hade sovit en stund när jag vaknade av höga röster och fnittriga skratt.
När jag tagit mig ut i köket så möter jag en av mina vänner. Påverkad. Hög som ett höghus, tänker jag.
Ditt äckel. Vad fan ger dig rätten att fly och gömma dig för verkligheten!?? Dig som jag givit så mycket förtroende!
Mina ögon avslöjade nog mina tankar, för när han såg mig så blev han osäker.
Min kropp reagerade genom att hela jag började skaka av ilska.
Det enda jag fick ur mig var: -Jaså, det var det du skulle göra.
Jag vände mig med ens om och rullade ut i hallen för att ta på mig mina ytterkläder. Jag måste ut! Bort! 
Min vän hade följt efter mig ut i hallen. Med en blick som jag då tolkade som skam, frågade han mig vart jag skulle. -Bort. UT! ,svarade jag.
Ilskan jag kände inombords just då hade fått mina händer att skaka än mer. Jag klarade inte av att klä på mig kläderna. Min vän hjälpte mig. Knöt mina skor .Hjälpte mig på med jackan. Innan jag gick ut.så räckte han mig en ficklampa. "-Här, ta den. Du måste synas i mörkret. Vill inte att det ska hända dig nåt!", sa han.
-Jaså, bryr du dig?, svarade jag.

När jag kommit ut så satt jag och försökte andas. Samla tankarna.
Jag var så frustrerad att jag skrek rätt ut. Satt och stirrade ut i tomma intet i vad som tycktes en evighet.
Hela tiden skakade kroppen. Varför måste du göra så mot dig själv? Jag fattar inte, var det enda jag minns att jag tänkte om min vän.

När jag till sist öppnade dörren och kom in i huset igen, så mötte jag min vän som frågade om jag ville prata.
Trots att jag inte ville det då så kom den ena frågan efter den andra: Varför? hur ofta? Vilka?
Fick höra att han inte ville berätta. Det kunde ju vara folk jag träffat och lärt känna.
Men det spelade ingen roll. Jag lyssnade ändå inte på svaren direkt.  Jag var helt slut. Gick och la mig istället.

Jag kände det faktiskt som ett förtroende var brutet. Vänskapen borta. Så enkelt.
Men de har ju funnnits där för mig! Borde inte jag finnas där för de ändå? Jag vill själv bli förlåten om jag gör ett misstag.. Tänk på allt som jag fått uppleva med de!
Trots alla dessa tankar så kunde jag aldrig släppa känslan av att faktiskt inte riktigt lita på de mer. Det fanns ett uns av misstänksamhet. Ja jag vet! Jag är så blåögd. Det var sånt ni håller på med.
Allt annat var som bortblåst! All vänlighet från de betydde längre ingenting.


Några dagar gick.Kände att jag var tvungen att berätta. Få prata med nån om hur jag kände. En tjejkompis kom på besök. När vi satt och drack kaffe så berättade jag. Hon lyssnade och lät mig prata. Det var ju trots allt hennes vänner jag pratade om också.



Ytterliggare nån dag gick. Mina vänner märkte att jag inte lita på de. Och det var sant. Jag gjorde inte det, trots att jag gjorde försök. Vi diskuterade det ibland. Folk runtomkring försökte få mig att se till hur personerna var. Inte till vad det gör. Och visst, jag är inte total renlevnadsmänniska jag heller Ja visst, jag är som alla andra, dricker alkohol ibland, men jag tycker inte det går att jämföra. Jag ville verkligen försöka förstå just varför.

En dag när min vän varit ute och jobbat så kommer han plötsligt in och säger: Jag måste åka i väg ett tag.
-Vart ska du?
-Ah, jag måste i väg.
Mhm tänkte jag, visst.  Jag vet nog fan vad vad det är du ska göra. Sant eller falskt. Men så reagerade jag.
Min tjejkompis som dagarna innan suttit och lyssnat på mig var också med. Då hon hörde det så sa hon: Jag stannar här med dig.
Han åkte i väg och lämnade oss 2 kvar.
Allt jag då sa till henne var: Nu är det nog. Han hade ju sagt att han flyttat hit för att komma ifrån allt sånt
Jag ville inte vara där mer. Nu sticker jag hem.
Inga som helst tankar på allt bra och fint jag fått och upplevt. Allt det ni betytt för mig.

Fick hjälp att packa min väska. Medan jag ordnade med flygbiljetter hem så ordnade hon med boende åt mig på hotell. Jag klädde på mig och tillsammans så väntade vi på skjuts till hotellet.
Vi var uppe hela natten. Jag pratade. Hon pratade. Jag frågade och hon svarade. Jag vet att säkert satte henne i en knepig situation. Jag undrade och sa en massa saker om mina vänner. Men det var ju faktiskt även hennes vänner jag pratade om! Men att hon valde att stå vid min sida då betyder så oerhört mycket.
Kände det som att jag då inte hade nån annan som förstod.

Nästa morgon tog hon och jag farväl av varandra på flygplatsen. Tiden har gått. Livet rullat vidare. Skänker de alla en tanke då och då. Hoppas av hela mig att livet funkar för de!
Men jag har inte åkt tillbaks dit. Inte ens för att hälsa på henne. Men vi håller kontakt. Pratar då och då med varann, såsom vänner och bekanta gör när de bor långt i från varann.
Jag hoppas verkligen att hon förstår vad hennes handlingar betydde för mig den gången. 
 Hoppas vi ses igen min vän!