"En dag i livet innan magplasket"

Båda fötterna på startpallen. Vickar på höger fots tår. Sen vänster fots. Känner pallens räfflade mönster under mina fotsulor. Full fokus. "Bli ensam med dina tankar, utestäng allt annat än startsignalen"
Signalen bryter tystnaden i simhallen och så snabbt som möjligt reagerar benen med att skjuta ifrån pallen. Ner i bassängen. Formar kroppen så jag ska kunna bryta vattenytan med så litet plask som möjligt.
Känner vattnet pressa mot mig. "Börja jobba MED vattnet, utnyttja kraften maximalt" "Glöm inte andas.
Stora armtag, trötta inte ut dig, orka alla 50 meter"
Så! In i kaklet! Fan, inte först denna gången heller, men heller inte sist. Det var högerfotens fel. Den hänger inte riktigt med, gör att jag inte riktigt är i linje. Det är med viss ironi jag tänker på det som läkarna alltid berättat för mig: Med så små cp-skador som dina så är det jättebra med bassängträning, att röra på dig. Och visst, med hjälp av vatten har jag försökt att bli bättre, både bättre på min tävlingssimning, men kanske framför allt försöker jag få min kropp att må bättre. I vattnet känner man inte av spända muskler och leder. Träning i vatten blir mer effektiv träning. Och jag var duktig i vattnet.
En del operationer har det blivit genom åren. Allt för att förbättra och stabilisera. Det har blivit mitt liv. In på operation med jämna mellanrum.

Året var då 2001. Jag  har fått besked om att jag ska som tredje patient i Sverige få genomgå en helt ny operation! Äntligen kanske slutet syns. Jag kommer orka mer, ha mindre ont.
En annan anledning till mitt beslut att faktiskt genomgå denna mycket avancerade och då helt nya operation, var för att få slut på all den skit jag genomled. I skolan brukade mina klasskamrater vänta på mig i matsalen. Det såg säkert ganska ostadigt ut när jag lyfte min välfyllda matbricka och började min vandring mot närmsta lediga bord.
"-Nämen, hej Jimmy, vad roligt att se dig". Dunken i ryggen hade även denna gång sin avsedda effekt. Kroppen tappade balansen,  föll framåt, samtidigt som brickan med välfylld tallrik, bestick och glaset med mjölk började flyga genom luften. Sekunden senare landade allt i en oaptitlig sörja på golvet.

-"Men ojojoj, hur gick det här då?`, ´frågade en av lärarna som kommit ut ur personalmatsalen och böjde sig ner för att hjälpa mig upp. "Kom ska jag hjälpa."
Min klasskompis satt förstås redan vid sitt bord, för att ivrigt beskåda resultatet av sin handling. Denna gång i matsalen alltså.
Egentligen ville jag bara skrika: "Varför var du inte här för en halv minut sen? Varför är ni inte medvetna om vad som händer??! Men som vanlig så var det enda ord jag fick fram: "Tack"