Djuren som håller landskapet öppet sätter skräck i mig!

Din rädsla kanske är det här :

Eller kanske det här?

   


Min är utan tvekan det här:

 

Det kanske låter konstigt att jag som ölänning har svårt för dessa djur som så fridfullt kan ses ströva omkring, småätandes gräs och fisa ut metangaser.  Varje morgon vid frukostborden förmedlas en nästintill fridfull bild, via Arlas mjölkpaket, om dessa djurs förträfflighet.
 
Men för mig är dessa idisslande kreatur allt annat än harmoniska. Låt mig berätta om en händelse för många år sen:

Jag blir väckt av ett prasslande ljud. Allt runt om mig får en blå nyans eftersom vårt 4-manstält har just denna nyans. En stor skugga avtecknar sig mot tältduken. Tältets ena sida trycks in av en stor mule samtidigt som ett, i mina öron, stort frustande hörs. Jag sätter mig spikrakt upp i sovsäcken! "-Vakna, Christian! Fredrik!" Det är kor här!" Mina vänner och jag kryper ut ut tältet och möts av en hel flock kor som nyfiket undersöker våra campingattiraljer.
Jag har redan nu en känsla av lätt rädsla blandad med förvirring efter ett sådant abrupt vaknade. Det är inte varje dag man vaknar på detta vis ute i skogen.
I ett försök att få bort flocken från våra saker, så sätter vi igång med något som närmast kan liknas vid indianernas regndans: Vi står och viftar och skriker och springer runt. Allt i ett försök att skrämma bort kossorna. Det hela får dock ett annat resultat än det tänkta: Korna, med tillhörande kalvar, blir arga på oss och i mina ögon blir vi nu attackerade av dessa djur: En hel flock kor på flera hundratals kilo kommer nu emot oss på ett närmast galopperande vis! Vi tre killar börjar springa som om det gällde livet, med korna tätt efter.
Vi sprang för fullt. In bland de mest trånga ställen vi kunde hitta där i skogen i Runsbäck. Vi hoppade över ett gyttjigt dike. Givetvis fastnade jag med ena skon däri. Men det brydde jag mig inte om! Skon fick vara kvar i dyn, medan jag sprang mot en mer trygg plats.

När vi senare sitter i tryggt förvar i en av mina vänners hus så kommer jag på skon. Eftersom jag fortfarande känner mig något skärrad, ber jag de gå tillbaka till diket för att se om skon finns kvar. Men de vågar inte. -"Nej nej! Vi vill ju inte irritera kossorna igen..." Det hela slutade med att vi helt enkelt ringde bonden som ägde korna och bad honom följa med oss ut i skogen, så att vi kände oss trygga då vi hämtade skor och den kvarlämnade campingutrustningen. Mina vänner lät mig förstås inte glömma denna händelse på många år. De kunde göra sig lustiga och frågade ibland om jag minns då jag var tvungen att kalla in förstärkning mot kossorna. Att de själva inte vågade göra nån insats för att hämta våra saker, pratade de förstås aldrig om.
Nu kan man skratta åt det och ha det som ett kul minne. Men sen dess har jag dock svårt för lösa kossor.




Visa större karta