Enkelt kan man säga att en neurologisk skada begränsar personen fysiskt på ett eller annat vis.
Jag tillhör den grupp neurologiskt handikappade som har en cp-skada. Min cp-skada heter Spastisk Diplegi.
Man kan säga att mina muskler i benen alltid jobbar utan vila. Eftersom en muskel bara byggs upp då den är i vila, så innebär det att jag inte kan bygga upp mina benmuskler, utan har ständigt varit svagare i höger ben. Och eftersom de aldrig få vila så upplever jag allt som oftast kramper i benet.
I tidigare inlägg har jag berättat om vad det har inneburit tidigare för mig. (http://olandskillen.blogspot.com/2010/08/dagen-som-andrade-mig.html#links) (http://olandskillen.blogspot.com/2010/08/en-dag-i-livet-innan-magplasket.html#links)
Nuförtiden åker jag till sjukhuset och får muskelavslappande injektioner ungefär en gång i halvåret:
Rummets blårutiga gardiner släpper in några bleka solstrålar som träffar mina ben och får mig att fokusera på hur smala de egentligen är. Snart kommer läkaren in och ska ge mig injektionerna. Två sprutor ska stickas in på ungefär 20 olika ställen i höger ben. Det är samma läkare som var med under min operation 2001. En person som vill hjälpa oss lite svagare i samhället. Man kan väl säga att jag gav honom det största av förtroenden det året då jag opererade mig. trots allt och även att han själv sagt att operationen då inte alls blev lyckad så känner jag ett förtroende för det som skall göras nu. Han kommer in i rummet och vi ler mot varann och tar i hand artigt. En sköterska hjälper honom med att fylla sprutorna med Botox. Ett ämne som blivit känt vid skönhetsingrepp. Det sprutas in i ansiktet på folk som vill slippa rynkor. Nu har det också börjat användas till exempel mot kraftig spastisitet.
Jag lägger mig ner på sidan och han frågar som alltid: -Du vill inte veta när jag sticker?
Själva injektionen tar ungefär 10 minuter och jag vill bara få det gjort, så jag brukar svara: -Kör på bara.
Smärta har varit något ständigt närvarande i mitt liv, med tanke på krampande muskler och snedbelastning på höfter och knän. Så jag antar att jag räknas till en av de som har hög smärttröskel. Endorfinerna, kroppens egna smärtstillande, jobbar säkert övertid i min kropp. Smärta är kroppens sätt att säga till dig att något inte står rätt till.
Eftersom jag nu fått denna botox-medicinering i några år så vet jag redan på förhand hur det kommer kännas: Jag kommer känna hur nålen går igenom en och två muskler innan den träffar den tredje muskeln som ska injeceras.Jag ligger där och försöker andas med genom det onda. Sköterskan står där bredvid som stöd, medan läkaren försöker utföra det hela så snabbt som möjligt. De första året jag fick sprutorna så blev jag nedsövd innan det var dags, men jag har numer valt att vara vaken och slipper allt illamående som kan bli efter en narkos.
Sprutan i knävecken och i fötterna gör mest ont. Där, i min utsatthet, försöker jag ha i tankarna att det snart är över och att det gör nytta. För det är bra. Ungefär två veckor efter jag fått sprutorna så brukar jag vara helt beroende av min rullstol, för musklerna i benet är i chock och jag kan inte använda benet överhuvudtaget.
När denna period är över så brukar jag ha mindre intensiva kramper och i och med det så mår jag mycket bättre under en tid.
Tyvärr är det ju så att kroppen reagerar instinktivt mot allt främmande i kroppen. Jag märker en tolerans mot botoxet nuför tiden. I början var verkan ungefär ett halvår. Numer håller det i sig cirka tre månader. Men det är bra månader.
Var dag du vaknar upp utan smärta - gläd dig åt att din kropp mår bra!
du kan du , långa och intressanta inlägg
SvaraRadera